Evighets väntan

Nu återstår det för mig att bara vänta.....som om jag inte gjort det i 5år. Vänta på andra.....vänta på myndigheters svar, att dom ska skriva, att dom ska sätta upp mötes datum, att dom ska höra av sig. En evighets väntan. Vad händer medans?  Min dotter får ej komma till oss. Hon hålls borta av sin pappa. Hon blir utsatt för psykisk misshandel och påverkad att inte vilja ens prata i telefonen med mig. Hon har ingen kontakt med sina syskon. 

Jag håller tummarna på att min väntan är i den positiva andan för mig. Att det tar lång tid är för att socialen skriver en rekommendation att dottern ska bo hos oss. Jag håller tummarna. 

Vi är i det skedet att en ny vårdnads tvist dagas. Positivt? Absolut. Jag känner att jag har mkt kött på benen. Men en liten del av mig är orolig att det inte går bra. Att det ej blir en förändring till det positiva för mig och min familj. 

Jag måste chansa. Att det ska hålla på så här i framtiden är inte ett alternativ. 

Så.....här sitter jag nu och väntar, tålmodigt på någon annan. 

Trampar på samma ställe

Vad har jag lärt mig på dessa 5år! Att pappan till min dotter inte vill hennes bästa. Att han inte har förståndet att se hur vår dotter påverkas.  Att han inte är villig att samarbeta. Han gör ett medvetet val när han inte samarbetar. 

Jag har förstått det nu. 

Tänk att inte få...

Funderar mycket kring min situation. Hur jag ska gå vidare i livet. Vad jag ska göra, vad jag får göra. Blir jätte frustrerad och ledarn. Samtidigt som jag känner glädje och kärlek från mina barn. 

Men sanningen är den att jag inte FÅR leva mitt liv som jag önskar. De som säger detta är myndigheterna. Ja, Sveriges myndigheter. Vilket underbart land vi lever i. Hemskt ledsen, men på fler negativa  punkter än positiva (som jag varit med om) håller jag inte med. 

Jag lever inte till mitt fulla. Jag lever i en halv värld. Jag är inte hel. 

Det är svårt att tänka sig in i för en utomstående,  ännu svårare att få de kännslor som känns. Den dagliga känslan att jag lever inte till mitt yttersta som jag så gärna vill. 

Jag vill älska den jag älskar, jag vill få leva med den jag älskar. 

Tänk er att någon annan styr ert liv. Så ser mitt liv ut just nu. 

Att leva dagligen i några veckor med att få höra att "man" inte vet vart min dotter är. Soc kan inte göra något. Polisanmälan om egenmäktighet med barn läggs ner. "Hon är ju hemma nu" fick jag höra. 

Att dagligen prata med soc som inte har ett intresse av att ta reda på vart barnet är. 

Att behöva slåss mot sitt extra tufft, men att slåss mot en myndighet som inte behöver ta personligt ansvar är förödande. 

Tänk att varje dag gråta dig till söms. Att varje dag känna att du bryts ner. Att känna varje dag ett tryck över bröstet. Att åka in och ut på akuten med smärtor. 

Vad händer med en människa som varje dag har en inre stress? 

Depression händer. Ingen utomstående ser. Men inom mig är jag trasig. 

Visst, rättegången är klar. Varannan helg delade lov. Nu kan han inte jävlas mer, eller!!

Mail, sms får jag. Tro inte det är snälla saker, nej liite mer han han nog jävlas. 

Jag känner mig osynlig och fruktansvärt ensam. Hur ska jag leva mitt liv? Hur ska jag komma vidare. Min kropp värker varje dag. Vad är fel? I flera år har jag gått i detta helvete, min kropp säger till nu, mitt psyke säger till nu. Vill bara sova och gömma mig. 

Känner mig ensam. 

Kram

Längtar

Idag om några timmar åker jag och hämtar min dotter. Jag är så fylld av längtan. Vi pratade igår och hon var glad och hon visste precis vad som skulle hända imorgon. Hon säger att hon längtar. 

En utav sakerna som är jobbigt förutom att lämna min dotter efter helgen är attjag  vet att det kommer mail från exet och hans fru. Jag vet att det kommer vara något som inte är bra. Det har inte gått en helg utan att jag fått höra vad jag får och inte får göra. Jag tror det är makten dom gillar. Men jag lär mig att skaka av deras mail. Det är ingen ide att försöka prata med honom, inte när hon är med. 

Vi hade ett bra samtal sist han och jag och jag hoppas på att det fortsätter. Jag vet dock och jag har märkt att när hans fru är i närheten är han helt annorlunda. 

Mina tårar kommer allt mer sällan. Jag kan prata om det här utan att gråta varje gång. 

Jag går vidare med det som är idag, men jag  har en plan.....en dag kommer min dotter till mig. 

Besviken

Idag känner jag liite mer än vanligt en besvikelse på myndigheterna. 

Varför får man inte säga sanningen? Varför, i rätten får man inte lägga fram sin besvikelse och sina bevis på att kommunikationen från den andra partern inte existerar, nej då kastar man smuts och är en dålig förälder. 

Varför får vi inte själva berätta hur det egentligen är. Hur vi har mått och mår. 

Jag kan aldrig tänka mig att någons historia kan ta så lite tid som några veckor att berätta. Jag menar, om mna ska gå till botten med vad som har hänt och händer tar det tid. 

Varför är det så svårt. 

När jag var i rätten ville jag prata. Jag ville att domaren och nämndemännen skulle få höra mina ord. Men så gör man tydligen inte. Jag måste lita på att min advokat "tar mina ord". 

Jag hade en jätte bra advokat, till slut. Till slut säger jag för att den första jag hade var usel. Hon hade inget intresse alls. Jag fick träffa min dotter med umgängesträff. Alltså inte vara själv med henne. 3 timmar hade vi tillsammans. På vilka grunder undrar jag. Så duktig var min advokat!!

Advokater, har jag fått erfara vill inte ta i sånna fall som mitt. Många har sett för många barn fara illa och orkar inte se mer. När jag fick höra det blev jag så ledsen. Stackars advokat. För hur mycket ska man orka. Att "slåss" mot myndigheterna är tufft, ja rent ut sagt så är det förjävligt. 

Dom tar aldrig ansvar, vare sig det handlar om kommunens förskolor eller soc eller annan myndighet. Det finns ingen som tar ansvar. Nej lägg hellre över det på någon annan. Vad är det där jäkla myndigheterna bra för undrar jag ibland. 

Jag är frustrerad. Jag vill göra något av min erfarenhet. Jag vill ställa mig upp med tusen andra människor och säga att NU är det nog. 

Barnen kan omöjligen få genomlida vad vi vuxna väljer. HUR kan man som förälder använda barnen. Då tror jag att man inte är vid sinna sinnens fulla bruk. 

Det är klart att man kanske är besviken om man blir lämnad och har en period där man är motsträvig. Men om man HELA tiden är det! Då är man sjuk!! 

Jag får sms och nu mail på vad jag ska göra och inte göra från mitt ex. Vad hände med kommunikation. Vad hände med artighet. Vad hände med att ta sitt ansvar för sitt barn?

Jag får inte tvätta barnets kläder, jag får inte köpa hårsnoddar och ha i väskan i fall den hon har i håret kommer bort, jag måste sätta upp hennes hår på förskolan (om det är utedag och dottern inte vill ha tofs under mössan får jag inte ta ur tofsen, och OM jag gör det ska jag se till att håret sätts upp igen). Jag är inte ens där då. 

Så här kommer det att hålla på tills någon sätter ner foten och den någon MÅSTE  vara en myndighet. Varför kan inte vi som här det så här få ett slut. Det är så jävla jobbigt att få sms men aldrig få kontakt och kunna prata. Enbart ska vi lyda!! 

Nej tack, jag vägrar leva såhär. En vacker dag......

Nu börjar det

Tänk dig att efter varje umgänges tillfälle alltid få sms om något anklagande. Det kan vara att inte få tvätta kläderna till att sätta upp håret i en tofs. Allt du kan tänka dig. Och det sorgliga är (för dom) är att dom gräver sin egna grop. Jag svarar inte eftersom det är precis det dom vill. Jag försöker lägga det åt sidan i mig och påminna mig att det är bara deras sätt, att det är så här dom är. Det är inget personligt, det kunde vara någon annan som dom bråkade med. 

Jag träffar mitt barn varannan helg och vi har det så underbart. Syskonen älskar varandra och vi skrattar och har så otroligt kul tillsammans. 

Det som är viktigt för mig är att aldrig snacka skit om pappan eller hans fru inför mitt barn. Oavsett vad jag får höra från mitt barn. 

Så får man aldrig göra. Jag tror att när barnet är äldre och kan förstå handlingar då kan man svara mer på frågor. 

Jag har växt i allt det här. Jag har kommit  till ett nytt kapitel där jag har landat och känner mig mer säker i mig själv. Som jag sa till en vän igår ; jag kan idag prata om allt utan att gråta. Jag har inte "brutit ihop" på länge. Jag känner mig stark!!

DET är en stor grej för mig. Har har fått lite distans. Jag tar inte åt mig så mycket som jag gjorde förut. Jag vet mitt mål och jag är målmedveten idag. 

Kram till er alla 

Domen

Blev som jag trodde. Precis som nu, varannan fredag till måndag. Jag lämnar på förskolan. Han måste betala reseersättning dock. 

Delad sommar, jul, nyår, påsk och alla lov. 

Så klart att dom inte flyttar henne till mig. Det är sällan dom flyttar barn från den förskola dom går i. Det heter att "barnet är trygg på förskolan" mm. Helt J-a sjukt. Om den ena föräldern håller barnet borta från den andra föräldern och det inte finns oro på ena förälderns föräldraskap hur i helvete kan dom enbart gå på det. 

Dom är så rädda för att förändra. Sen så i rätten får man inte tala om hur allt har varit för då kan man inte samarbeta och man är ute för att smutskasta den andra. Men om sanningen är så, att den ena har förhindrat och ljugit mm så får man inte säga eller ifrågasätta. Hur ska då sanningen komma fram???

Mitt barn har separations ångest nu. Hon blir osäker på saker eftersom mitt ex fru säger saker som inte är sanna till mitt barn. Det är alltid "hon" som säger saker. 

Hur ska jag kunna samarbeta med några som inte vill. Eller hur ska jag kunna samarbeta med någon dom inte kan ta ett beslut utan att fråga sin fru. 

Han kan inte boka in ett möte med BUP själv. Han måste messa "henne" och kolla. Jävla idiot!!! 

Jag vet dock att det kommer en dag då mitt barn vill komma till mig. 

Vet ni, jag får inte ens tvätta dottern kläder tills hon ska hem, jag får inte köpa hårsnoddar till henne att ha i ryggsäcken. Allt handlar om makt. Jag skriver ner allt, allt som mitt barn säger ang vad "dom" säger. 

Det sorgliga är att dom förstör mitt barn. 

Förskolan har frågar mig om "han" inte kan ta egna beslut jag sa som det var. 

Mitt barn älskar mig och det ser jag. Vi har så underbart när vi är tillsammans. 

Jag är tacksam för alla mina barn.